Danskdjävlarna slår till igen:
Första Dogma 95-filmen i Luleå
Så var det dags igen, för det danska undret
att slå biopubliken i
Luleå med häpnad.
Efter lite trixande lyckades nämligen Sandrews
i Luleå smita
förbi i filmkön och fick chansen att visa Festen,
den första Dogma-
filmen som för övrigt vann jurypriset på
årets filmfestival i Cannes.
Dogma -95 är egentligen ett filmkollektiv
som bildades i
Köpenhamn våren 1995. Fyra danska regissörer
signerade ett
kyskhetslöfte. En äkta Dogma-film ska bland
annat vara filmad på
plats, utan extra rekvisita, endast i befintligt ljus.
Inga kamerastativ
eller andra tekniska finesser får användas,
inte ens pålagt ljud.
Ett av målen är att regissören
inte ska skapa ett verk, utan
avsäga sig sitt konstnärskap och i stället
tvinga sanningen ur sina
karaktärer, vilket sannerligen Festen lyckas med.
Den som nu tror att denna dogmatiska kyskhet gör
filmkonsten
tråkig, amatörmässig eller menlös
tar miste alldeles.
En brakfest är vad det blir. Och trots att
avsikten varit en annan
lyckas regissören Thomas Vinterberg och hans skådespelare
med
misstaget att verkligen skapa ett mästerligt verk.
En högsommardag samlas familjen Klingenfeldt
för att fira
familjens patriarkaliske överhuvud på hans
60-åriga födelsedag.
Sonen Christian som ombetts hålla tal, klingar
i glaset, reser sig upp
och berättar inför alla gäster att hans
far våldtagit både honom och
hans syster när de var barn.
Men festen brakar inte samman. Den fortsätter
som om
ingenting hade hänt...
Mer vill jag inte avslöja av handlingen utan
nöjer mig med att
konstatera:
Detta är förstklassig filmkonst! Berättelsen
speglar så väl
högmodet, den sociala tvångströjan och
den föraktliga förljugenhet
som uppenbarligen präglar våra nordiska hem,
eftersom detta så
ofta utgör temat i dramatiken.
Till skillnad från Lars von Triers Idioterna,
en annan Dogma-
film som mera är ett kalejdoskop av absurda händelser
som så
småningom utlöser ett slut, är Festen
mer helgjuten rent
dramaturgiskt. Varje rollfigur har sin givna plats i
en sammanhållen
skrämmande, absurd och komisk berättelse, vilket
visar att Thomas
Vinterberg inte låtit Dogma 95 ta udden av berättarkonsten.
Han har också, precis som Lars von Trier,
lyckats behålla den
lite dokumentära känslan som uppstår
med skakig handkamera och
grovkornig film. En känsla som blir nästan
otäckt realistisk med
skådespelare som är sina roller i stället
för att spela dem.
Biopubliken i Luleå med omnejd erbjuds alltså
ett unikt
tillfälle, att få se en mästerlig film
med varumärket Dogma 95.
© PELLE LINDBLOM
Texten får inte återpubliceras utan upphovsmannens
tillstånd. Vid citering, ange källa.
Till Journalisten Pelle Lindblom