Anthony Hopkins i högform
får besök av liemannen
- Vem är du?
- Jag är döden.
Nej, det klassiska replikskiftet från Bergmans sjunde
insegel undviks nästan
utstuderat i filmen "Möt Joe Black", trots att det rör
sig om ett besök från
just liemannen.
Strax före sin 65:e födelsedag
får den famgångsrike mediamagnaten William
Parrish (Anthony Hopkins) den tvivelaktiga äran att ta
emot döden (Brad
Pitt) som gäst i sitt hem. Jo, döden är där
för att hämta William Parrish, men
han får respit. Döden är nämligen nyfiken
på det människorna desperat
klamrar sig fast vid.
Livet.
Mr Parrish blir således dödens
ledsagare till dess gestalten, som föga poetiskt
tilldelas namnet Joe Black, fått nog av livets egenheter
och återvänder till
dödsriket.
Med pjäsen "Döden tar semester"
som inspirationskälla, filmatiserad redan
1934, kan vi nu ta del av en film som egentligen kan sägas
handla om
affärsmoral, svek, kärlekens sanna väsen, hur
man egentligen lever ett gott
liv och tar tillvara goda stunder.
Till en början blir det putslustigt,
ibland riktigt komiskt, när den naive och
sällsamme mr Black likt ett nyfött barn trevar sig
fram genom livets
trivialiteter. Kakor och jordnötssmör blir hans favoriträtter.
Den som får
kyssa döden blir älsklingsdottern Susan (Clarie Forlani).
Pussandet blir
nämligen en favoritsyssla för Joe Black, vilket givetvis
ställer till förtret.
Så småningom drar det följaktligen
ihop sig till allvar. Mr Parrish står alltså
öga mot öga med döden, samtidigt som han tappar
kontrollen över sitt
affärsimperium och bevittnar hur dottern förälskar
sig i Joe Black.
Att filmen är sevärd och klättrar
upp till en lite obestämd fyra i betyg beror
främst på skådespelarnas insatser, med den
förnämlige Anthony Hopkins i
huvudrollen. Med skrämmande exakthet tar han sig an rollen
som den
döende kapitalisten Parrish. Jag har inte sett honom i
sådan högform sedan
han spelade psykopaten Hannibal Lecter i "När lammen tystnar".
Ingen
annan skådespelare äger en sådan förmåga
att ge liv åt det inre. Här lyckas
han osentimentalt och med små medel förmedla det
outtalade dilemma hans
rollfigur står inför.
Även Clarie Forlani och Jeffrey Tambor
gör lysande och trovärdiga insatser,
liksom Brad Pitt i rollen som nekrosens mästare.
Skäl nummer två som höjer
filmen är det stillsamma, tillbakalutade tempot
som gör berättelsen njutbart tre timmar lång.
Däremot får man inte vänta
sig så mycket av egentlig och sann reflektion
kring dödens väsen i filmen. I stället blir det
gullinuttigt och berättelsen drar
ofta mot det utstuderat romantiska.
Och jag betonar:
Hela denna recension bortser helt från
det katastrofala slutet i filmen. Det
borde gå till historien som "en regissörs absoluta,
konstnärliga harakiri".
Utan att avslöja några detaljer, här överskred
Martin Brest alla tillåtna
gränser för bombastisk sötsliskighet och all
tänkbar önskan att leverera
lyckotårar i biomörkret.
Men låt oss bortse från det och
själva fantisera ihop en bättre och mindre
tillrättalagd sorti.
© PELLE LINDBLOM
Texten får inte återpubliceras utan upphovsmannens
tillstånd. Vid citering, ange källa.
Till Journalisten Pelle Lindblom