Hans liv är
    som en enda
    lång och skrämmande
    spökhistoria
     

    Text: Pelle Lindblom
    Foto: Ulf B Jonsson

    Bengt Pohjanen är en märklig man på många sätt, full av motsägelser,
    tvivel och utsvävningar. När han som ung grabb läste ramsor ur
    Svarta Bibeln skedde ett mord i huset intill. Kanske var det därför han
    beslutade sig för att bli präst. Den karriären tog dock en ände med
    förskräckelse. Sin avskedsansökan skrev han på en servett och
    uppmanade domkapitlet att torka sig i röven med den. Sedan gick han
    i kloster.
     Nu är han författare och brottas med trons grundläggande
    frågor. Hans religionsfilosofi är fylld av paradoxer. Endast den som
    tvivlar kan tro på Gud, är något av hans grundtanke.
    TVIVLAREN SOM FÄKTATS
    MED BELSEBUL
    Bengt Pohjanen värjer sig å det bestämdaste mot moderna amerikaniserade plastgudar
    och andra charlataner. Han går den svåra vägen. Med ett starkt tvivel om Guds existens
    dyker han med huvudet före rakt ner i den kristna byttan av kokande bly. Där plockas
    varje pusselbit upp, röntgas och nagelfars. Här måste allt skit tvättas bort i jakt på
    sanningen. Hyckleriet skyr han som pesten.
     Vi möts i Överkalix. Här arbetar han, i arbetsstugan Sirillus. Den heter så och
    rymmer kontor, bagarstuga och ett rum tapetserat med ikoner som hans fru Monika
    målat. Lite prat om vind och hälsa. Om huset. Gamla kåkar har liv. Nya hus är döda.
    Varför det är så kan vi inte komma på.
     Att beskriva denne man är onekligen ingen lätt uppgift. Ställ en fråga till honom
    och svaret föder tio nya följdfrågor. Så där rullar det på i oändlighet. Som att han åkte
    till Valamo kloster, blev munk för en tid och frivilligt avstod från coca-cola och
    cigaretter.
     - Det där är svårt att förklara för en västerlänning, säger Bengt Pohjanen. Att leva
    enkelt, skippa kaffet och tobaken. Det vanliga livet... Man kan säga att det var en resa,
    som att åka till Kanarieöarna.
     Men varför så förtjust i avhållsamheten?
     - Fasta i 40 dagar skulle jag kunna kalla en njutning. Att äta pommes frites
    däremot är asketiskt, säger han.
      Äta pommes frites, ett slags självplågeri?
     - Självklart. Om hela det västerländska levnadssättet vore en njutning, hur
    kommer det sig då att jag inte ser lyckliga och saliga människor runt omkring mig?
     Så var den ballongen spräckt...
     - Askesen är ingen moralisk fråga, menar han. Den är ontologisk. Man blir mera
    människa.
     Ontologin...varandet...och dess olidliga lätthet. Att slippa plåga sig med sådana
    jordnära ting som pommes frites. Det finns en logik i hans resonemang, svårt att värja
    sig emot. Att gå i kloster har alltså ingenting med plåga att göra. Det blir heller ingen
    uppoffring att avstå från tobak och kaffe, utan en befrielse. Där finns en logik, inte
    sant!?
     Nåväl, nu tar vi väl på oss badbyxorna och hoppar med i den kokande blykitteln
    tillsammans med den skäggprydde, lite tanige filosofen. Blir det för krångligt kan man
    ju alltid utmana honom på armbrytning!?
     Klurig, svårförståelig, men samtidigt fascinerande, är hans förra roman Himlalots.
    En brokig skrift späckad med tvivlarens tankar om Guds existens. Och Bengt Pohjanen
    introducerar ännu ett lappkast som vänder begreppen 180 grader. I ett oerhört komiskt
    avsnitt av boken kommer prästen Johan hem, blir ståendes yr i hallen, kramar
    kyrkohandboken i ena handen och ledstången i den andra. Till slut spyr han ut hela
    hyckleriet på heltäckningsmattan i hallen:
     "För mycket religion", replikerar huvudpersonen till sin fru mellan hulkningarna
    och svär över sitt prästämbete. "...som en gengångare från medeltiden. Surrar om tro och
    treenighet. Jag skulle kunna läsa ur Koranen eller Upanishaderna och jag är helt
    övertygad om att ingen djävel skulle reagera, på sin höjd tro att det var nån ny ritual
    igen... Nog borde han kunna ge lite tydligare tecken om han ska fortsätta att förbli min
    arbetsgivare."
     "Be om ett tecken", säger prästens fru.
     "Det finns inga tecken", kontrar prästen. "En blomma är en blomma! Det är inget
    tecken på nåt. Absolut inte!"
     Prästen svär som en borstbindare, river sönder kyrkohandboken och slänger den
    gängse religiösa uppfattningen att naturens skönhet är tecken på Guds storhet på
    soptippen.
     - Jag vill inte söka efter tecken, det skapar bara ångest. Tro är otro, säger Bengt
    Pohjanen.
     Men om det inte är tecken vad är det då?
     - Floden är flod och berget är berg, säger han och berättar om en finländsk kirurg
    som forskat i påstådda helbrägdagörelser. Inte ett äkta fall hade han hittat.
     - Det är en befrielse! utbrister författaren. Den som är sjuk dör. Och även om
    husen skulle vända sig upp och ner, eller bergen skulle börja fara omkring skulle det
    fortfarande inte säga någonting om Gud, menar han. Om jag skulle se tio
    helbrägdagörelser skulle jag snarare drabbas av oerhörda tvivel. Och skulle Gud komma
    fram till mig och säga "Hej" skulle jag tro mig vara sinnessjuk.
     I stället resonerar han såhär:
     - Så länge Gud är frånvarande så vet jag vem som är frånvarande.
     På det sättet påvisar han Guds existens, genom att inse att han inte finns. Inte här
    och nu i alla fall. Han är bortrest, eller försvunnen. Funnits har han nog, för Bengt
    Pohjanen tycker sig ha upplevt hans närvaro och hänvisar till små ögonblick, korta
    stunder av sammansmältning, två hundradels sekund.
     Tvivel och skepsis är hans bergfasta inställning trots att han sett och upplevt en
    mängd övernaturliga saker. Inte ens det mest häpnadsväckande rubbar honom. Det som
    brukar kallas övernaturligt kommer oftast från en sjuk hjärna, påstår han och replikerar
    ironiskt:
     - En svårartad baksmälla kan ge nog så många ockulta upplevelser.
     Men sedan berättar han i kryptiska och svepande drag om ett tillfälle då han
    utövade exorcism (djävulsutdrivning) och det blev alldeles kolsvart i rummet fastän det
    var mitt på ljusa dan. Han vill inte tolka upplevelsen, han bara konstaterar att det hände.
    Inte heller det säger någonting om den andra sidan.
     - Förmodligen kan denna gåtfulla hjärna skapa den här upplevelsen...ändå har jag
    inte förklarat någonting, säger han.
     Som präst var han själasörjare för några ungdomar. Han sa till några av dem att de
    kunde väcka honom på natten om de ville.
     - Det hände mig flera gånger att jag vaknade mitt i natten. På morgonen kunde jag
    säga till mitt biktbarn att du vaknade klockan två i natt och hade svår ångest. Jag visste
    vad saken gällde.
     - Och trots att jag var hundratals mil därifrån kom jag ibland fullt synlig in i
    rummet och lade händerna på mitt biktbarn.
     Fenomenet är inte så märkvärdigt verkar han tycka. Inte heller tror han sig vara
    överspänd eftersom samma sak finns beskrivet i kyrkans klassiska själavård. Vad det är
    vill han däremot inte ge sig in på.
     - Jag vill inte förklara det. Jag noterar att det fungerar som bra själavård, säger
    Bengt Pohjanen och muttrar i ett klurigt skratt.
     Det var den ljusa sidan. Men det finns också en mörk sida av oförklarliga
    händelser. Bengt Pohjanen påstår sig vara före detta ägare av den Svarta Bibeln, eller 6:e
    Moseboken som den också kallas. Djävulens bibel.
     - Det har sagts att den inte finns. Några få har sagt att de har sett den. Jag har haft
    den i min ägo som ung gymnasist. Jag fick den av hyrestanten i Haparanda. Jag hade
    den gömd i köket, instucken ovanför porslinsskåpet.
     I den fanns texter, trollformler och anvisningar om hur man skulle göra för att få
    övernaturliga gåvor. Ordet hade tydligen makt att besvärja verkligheten. Underliga saker
    inträffade. Vid några tillfällen såg han människor som hade begått självmord. I
    granngården skedde plötsligt ett mord...
     - Jag har en känsla nu efteråt att en sådan bok inte är att leka med. Men jag kan
    inte säga varför. När det gäller onda besvärjelser så visar det sig ofta att dessa också
    inträffar.
     Mer vill han inte säga om det som hände.
     Vad gör han? Berättar hemska historier för att folk sak bli religiösa?
     - Nej, skrattar han. Jag vill verkligen inte att folk ska bli religiösa. Det är ett av
    världens värsta gissel, all denna religion som jorden är full av.
     Vi lämnar ondskans ramsor för att tala om hans senaste roman, Söte Jesus som
    kom i höst. Biografin över jesu liv. Boken är legend och berättelse i en salig blandning.
    Gud är bekymrad över vad han ska göra med människan. Två änglar åker till jorden,
    kommer tillbaka till himlen och rapporterar:
     "Det är bekymmersamt."
     Gabriel säger:
     "Om du själv blev människa och åkte ner och visade hur man ska leva..."
     Gud berättar sin historia, om dårar som dyrkar en avrättad brottsling.
     - Jag har inte brytt mig om vad som är fakta och legend, säger författaren som
    sökt information om Jesus och dennes förehavanden i bland annat gamla romerska
    skrifter.
     - Det romarna lämnat efter sig är som Aftonbladet och Expressen, skrattar han.
     Om Söte Jesus säger Bengt:
     - En fantastisk historia om en judisk pojke som förändrar hela världshistorien.
    Herodes, Hitler, Stalin, Ceausescu. Parallellerna finns där och är ganska tydliga. När den
    romerska armén var i Jerusalem är det samma som Natos agerande i Jugoslavien.
    Romarna kallades för att skapa fred i ett område som länge präglats av etniska
    rensningar och blodsutgjutelse.
     - Då, precis som nu, var  människan mycket intresserad av gudadyrkan, men lever
    ändå sekulariserat. Vilse.
     Var Jesus messias?
     - Vad jag vet är att det förändrade hela världshistorien. Jag berättar bara vad jag
    vet, säger han utan att vara undfallande.
     Samtidigt ställer författaren en rad obekväma frågor om myterna kring Jesus. Var
    det en romersk soldat som gjorde Maria gravid? Ska man göra som Jesus säger, eller ska
    man tolka budskapet? Går det att tolka utan att gå vilse? Är Guds rike ett misslyckat
    projekt? Vad ville Gud egentligen?
     En av hans slutsatser är egentligen att religionen misslyckats totalt i sina uppsåt.
     - Mänskligheten har inte lyckats med någonting som den föresatt sig att göra.
    Guds tanke misslyckades också. Världen blev inte bättre, tvärt om. Än betar inte lamm
    och lejon tillsammans, vad jag vet...
     - Vi har inte lyckats med någonting. Vi kommer inte att lyckas med någonting
    utom att förstöra oss själva, muttrar han.
     Så där får han inte säga, tänker jag. Vilken uppgivenhet! Han får fixa ett logiskt
    resonemang därom som leder till motsatsen. Eftersom vi alltid misslyckats så kommer vi
    att lyckas. Sådan är ju hans retorik.
     Men som författare väjer han inte för svåra skrivuppdrag och motsägelsefulla
    sanningar. Efter mordet på hans brorsa, som var polis och blev skjuten i tjänsten, kom
    romanen Sivertorpeden. Ett naket och mycket läsvärt porträtt av våldet, sorgen,
    saknaden och det svårhanterliga hatet mot förövaren. När Dagning Röd, boken om
    korpelarörelsen, blev pjäs på Norrbottensteatern kom mordhot och uppståndelse.
    Mindre upprörande, men nog så läsvärda böcker i hans utgivning är ungdomsromanerna
    Land i lågor och Dödens ängar. Båda är mycket givande även för en vuxen.
     Hans egen favorit bland författare är Fjodor Dostojevskij. Ett megaprojekt ska ha
    premiär 1998 i Överkalix då Bröderna Karamazov, hans favoritroman, ska bli
    multimediashow. Hur nu det ska gå till. Pocketupplagan är på 841 sidor. Kanske blir
    föreställningen en vecka lång...
     Det där med att han skrev sin avskedsansökan från prästämbetet på en servett är
    långt borta nu. Det är 15 år sedan han bad domkapitlet att torka sig i röven. I grunden
    var Bengt Pohjanen besviken över hur det var i Svenska Kyrkan. Ytlighet och ovilja att
    verkligen ta itu med trosfrågorna blev till frustration. Kanske fanns det inte plats för en
    tvivlare mellan pelarna i kyrkgången. I stället för att bli en folklig präst valde Bengt
    Pohjanen att gå sin väg, om än med en drastiskt underton. Något enkelt beslut var det
    inte.
     Sedan kom skriverierna. Massmedia förälskar sig lätt i en rakryggad människa
    som följer sin inre övertygelse. De hjälteförklaras, antagligen för att det finns ont om
    dem, och en sådan enorm längtan hos många att bryta sig ur och kasta loss
    förtöjningarna, vad det nu än må vara som håller oss fast.
     - Ja, missnöjda anställda finns det gott om i det här landet, påpekar Bengt
    Pohjanen. Men den som utövar civilkurage får i allmänhet ett helvete. Man får inte
    glömma det. Vore det i dag skulle jag troligtvis inte göra om det.
     Priset var högt. Utanförskap. Ensamhet. De verkliga antagonisterna ignorerade
    honom. Som att komma in till fikarummet på jobbet och alla tystnar samtidigt.
     Dessutom dröjde det många år innan han kunde göra sig av med uniformen,
    känslan av att fortfarande vara präst bet sig fast. Bara för en tid sedan slängde han
    kaftanen i en container. Då blev han äntligen fri. I dag är hans inställning till det
    ekumeniska mycket hjärtligare och inte lika kaxig. Han säger till och med:
     - I dag skulle jag nog fungera som präst.
     Den enda råd han vill ge är:
     - Man ska inte surra så mycket om sin besvikelse. Det lättar på trycket till förfång
    för handlingen. Man pratar sönder sin beslutsamhet. Plötsligt kan några ord förstöra
    frukten av många års möda. Man har fattat ett beslut i sitt inre, men det blir ord i stället
    för handling.
     Författaren suckar.
     - Jag är 52 år nu... Vad vill jag med mitt liv som konstnär...? Man ger sitt liv åt ett
    experiment. Nu börjar jag bli så pass gammal att jag måste ställa frågan, vad ville jag
    med mitt liv?
     Ge sitt liv till vad? Sanning - lögn. Hat - kärlek.
     - Vem är sanning? frågar han sig ut i tomma intet.
     En fråga som förblir obesvarad. Att ställa den däremot, verkar vara en av meningarna mitt i skådespelet. En multimediashow som sträcker sig över ett helt liv.

    PELLE LINDBLOM


    © PELLE LINDBLOM
    Texten får inte återpubliceras utan upphovsmannens tillstånd. Vid citering, ange källa.
    Till Journalisten Pelle Lindblom

    E-post

    BILDTEXTER

    * En natt i cellen på Valamo kloster vaknade han och hörde tydligt
    änglakören sjunga. Men trots att hans liv varit fyllt av liknande
    upplevelser är han en obotlig skeptiker:
     - Det säger mig ingenting om Guds existens, hävdar han envetet.

    * I romanen Silvertorpeden skildrar han oerhört öppet sin förtvivlan
    efter mordet på brodern. I Himlalots vänder han upp och ner på
    trosbegreppen. Och i Söte Jesus, biografin över frälsarens liv, tar han
    sig an det misslyckade gudsriket.

    * - Att gå i kloster är ingen plåga. Det är tvärt om en befrielse att
    slippa kaffe och tobak.

    * - Bara Guds frånvaro är beviset på att han finns.

    * - All religion som välden är full av är ett gissel. Jag avråder folk
    från att bli kristna.

    * - Onda besvärjelser verkar ha en förmåga att besannas. När jag
    läste ur Svarta Bibeln såg jag vid några tillfällen människor som tagit
    livet av sig, och i huset intill skedde ett mord.

    * Författaren Bengt Pohjanens liv har varit kantat av många
    prövningar och osannolika händelser. Episoder som skildras
    personligt och levande i hans romansviter.


    Citat Bengt Pohjanen
     

    "Guds rike misslyckades. Världen blev inte bättre, tvärt om."

    "Varför brottas jag med Gud ändå?"

    "Viljan att tala sanning är den snabbaste vägen till lögnen."

    "Kärlek är en djup känsla i människan."

    "Jag avråder folk från att bli kristna."

    "Jag hade Svarta Bibeln gömd ovanför porslinsskåpet i köket."

    "Onda besvärjelser har en förmåga att bli sanna."

    "I dag kanske jag skulle fungera som präst."

    "Jag bad domkapitlet torka sig i röven med min avskedsansökan."

    "Askesen är en befrielse, inte en plåga."

    "Äta pommes frites är askes."

    "Bara den som tvivlar kan tro på Gud."

    "Varför ser jag inte lyckliga människor runt omkring mig?"

    "Det skedde ett mord i huset intill."