Sandrews Luleå: Pusher
Regi: Nicolas Winding Refn
Manus: Nicolas Winding Refn, Jens Dahl
Tid: 1 tim 45 min
I rollerna: Kim Bodnia, Zlatko Buric, Laura Drasbæk, Slavako Labovic
m.fl
Starkt knarkardrama
Dansk film blomstrar, där man också försöker
bevisa tesen; det går att göra bra film utan miljardbudgetar. Notan
för Pusher slutade på sex miljoner, även om planerna från
början var en ännu magrare budget. Tesen är härmed bevisad,
samt att dansk film för tillfället inte bara är Lars von Trier.
Den blott 25-årige regissören Nicolas Refn kan maka in sig i ledet
med sin Pusher, om än med viss tvekan.
Han säger sig
vara inspirerad av amerikanska lågbudgetfilmer och nämner den ultradepresiva
filmen Kids som inspirationsexempel. Pusher är således ett slags
Kids i vuxenversion. Den redan skuldsatte knarklangaren Frank strular till
det för sig. Han blir skyldig den slaviske kollegan Milo en förmögenhet
och hotas bli av med knäskålar och diverse andra kroppsdelar om
han inte betalar. Klockan tickar för Frank i hans meningslösa jakt
på pengar. Han lyckas förstås inte särdeles bra med
att sno ihop över två hundra tusen på ett par dagar.
Vår käre
Nicolas Refn vill och lyckas skapa en dokumentär känsla i filmen.
Att danska filmmakare tycks sakna stativ numera, fungerar än så
länge som en suggestiv effekt. Aktörerna, flera av dem amatörer,
bjuder också på ett oerhört tätt skådespeleri,
känslan av äkthet sviktar aldrig. Paniken och den ultimata meningslösheten
i den undre världen smittar av sig ut i biosalongen. Är du lycklig
när du går in, är du sargad när väl eftertexten
kommer.
Men Pusher når
inte riktigt ända fram, mest beroende på vacklande dramaturgi.
Huvudpersonen Franks handlande blir ologiskt. Han försöker inte
tillräckligt mycket för att jag ska ta hans parti. Och det eviga
öppnandet av påsar med bakpulver (eller är det farinsocker
de använder?) känns långtradigt redan tionde gången.
Likväl är
Pusher mycket sevärd. En stark långfilmsdebut av denne unge filmregissör,
i en mörk genre med mörka motiv ur mänsklighetens tarvlighet.
Till sist en reflektion
kring vad som jag väljer att betrakta som lite av en nyckelreplik i filmen.
När Frank börjar överväga möjligheten att fly landet
utbrister han med en rynkning på näsan:
- Bara inte till
Sverige.
Han kanske låg
och tänkte på svensk filmproduktion. Jag vet inte vad som egentligen
behövs för att få ett danskt filmklimat i vårt land,
där det får blomstra och sjuda lite. Där udda fåglar
får pröva sina vingar. Här kanske filmskapandet stelnat i
prestationsångest, eller låst sig vid mallade och på förhand
planerade succéer. Kanske terroriserar den intellektuella elit-negativismen
filmskaparnas hjärnor?
© PELLE LINDBLOM
Texten får inte återpubliceras utan upphovsmannens
tillstånd. Vid citering, ange källa.
Till Journalisten Pelle Lindblom