...eller bara en bitter gammal fritidspedagog?
Text: © Pelle Lindblom
Foto: Ulf B Jonsson
Ett porträtt av Ronny Eriksson
Ålder: Drygt 40
Född: Harads (liten men ansenlig by norr om Boden)
Familj: Gift med Ulla och har tre barn
Bor: Villa i Piteå
Yrke: Frilansare i tillvaron
Hobby: Tänka
Förebilder: Hasse och Tage
Hatar mest: Carl Bildt (...och alla de där andra arroganta typerna)
Favoritdrog: Snus
"Jag frågade min fru:
- Älskar du mig?
- Är du tokig, sa hon. Jag jobbar ju heltid."
"Moderaterna säger att alla kan tillhöra ett privilegierat fåtal."
"Jag frågade min son om han tyckte att jag var borta för
mycket.
- Nej, svarade han. I alla fall var det så jag tror att
han svarade, för just då sprakade det till i mobiltelefonen."
"Renhorn som potensmedel tror jag på, om man opererar in dem."
"Som vi på CNN redan i går kunde meddela så bombades i natt Bagdad."
"Nu heter det inte ökad solidaritet, utan ökad soliditet."
"Mitt liv är som ett barskåp, som det inte finns någonting i."
" ... "Ronny Eriksson
Text: Pelle Lindblom
Foto: Ulf B Jonsson
Utsedd till Sveriges bästa komiker av Svenska Humorförbundet!
Och dessutom var han finalist i Monteraux med tv-showen Lid i Natt.
- Vi vann inte, men vi fick en helsikes massa beröm,
säger ståupp-komikern Ronny Eriksson.
Stoltheten klingar i rösten. Det är ju inte fy skam
att vara en av de 25 bästa komikerna i världen. Nyligen avslutade
han inspelningen av en ny serie, i den lilla fiktiva byn Bondanger, där
å blivit a och makten får sina rallarsnytingar. Snart kommer
den i tv.
Man kanske förundras över hans framgång. Herr Eriksson
gör sin entré och pratar om det mest allvarsamma i
livet och möts av ett garv. Kanske är det kärnan i hans
artisteri. Tragisk och allvarsam. För särskilt rolig är
han ju egentligen inte, utan så allvarlig att det slår över.
Pessimisten från norr hävdar - det går åt helvete.
Alla skrattar. Och på scenen står en man med mungiporna nere.
Som till exempel i tv-serien Lid i Natt. En man är i kris
och den allvarsamma kärleken har blivit en evigt lång
tisdag. De älskande har blivit så beroende av varandra att
de lever i symbios.
- På sikt håller inte en sådan relation, menar
Ronny.
Men beroendet skulle man ju kunna se som en kärlekshandling,
funderar jag.
- Om man upphör att växa, eller växer ihop för
mycket är det inte bra. Det kan sluta med att en lever sitt liv
inuti den andra, svarar han bara.
Nätter av sömnlöshet. Drömmar i kras. Rädslan
för otrohet och andra svek. Inte bara de som är födda före
1956 har fyrtioårskris. Snarare kanske alla lite till mans, mer
eller mindre, ställer frågan. Blev det bara det här? Mitt
bland alla må bra sharlatanter är det dessutom så befriande
att hör honom säga; "Jag vaknade en morgon, och så var
den dagen förstörd." Plötsligt behöver man inte ha
dåligt samvete för att man mår så dåligt som
man gör.
Skrattet har en förmåga att lösa knutar och problem,
i alla fall på kort sikt. Det är väl därför en
komiker som
Ronny gör större nytta än ett helt paket Prozac.
Till yrket är Ronny Eriksson fritidspedagog. Det har han
papper på. Han beskriver sig själv som lite blyg. Som
barn var han däremot ganska beskäftig och lill-gammal. I
vuxen ålder har omgivningen emellanåt gett honom epitetet kärv
och svårflirtad. Jag uppfattar honom mer som bestämd och bergfast
i åsikter och övertygelse. Ingen sprallig typ som hoppar och
stojar. Inga krumsprång för överheten här inte. Hellre
skulle han offra sitt liv, är min tolkning av hans väsen. Man
kanske inte kan kalla sig ung och arg längre, men medelålders
och djävligt irriterad kan man ju vara, har han sagt. Om det var sig
själv han åsyftade vet jag inte, men nog verkar han mer än
måttligt störd på många fenomen i vår nutid.
Så vad vi gör är att ägna den mesta tiden
åt att diskutera betongverkligheten. Välfärden, rasismen
och
politikerna som säger att vi inte har något val. Ronny vevar
i luften med sina argument:
- Sverige håller på att stöpas om och folk håller
käft.
Är det bitterhet som lyser igenom?
- Vadå, vi har levt över våra tillgångar?
Vilka vi? undrar han och lägger in Piteås största snus
under läppen.
Politikens uppgift måste vara att fördela och vara en regulator
till marknaden. Pengarna har lekts bort.
Övergick det i gnäll?
- Någon har kallat LO för ett särintresse, suckar
han.
Börjar han inte låta som en rättshaverist?
- De försöker göra politik till en konst som står
över vardagen. Finansvalparnas särintresse är väl det
som
borde ge vika. Och den där Mona Sahlin, hon är som en politikens
Forest Gump.
Och nu låter han som en komiker. Är det så?
Den eviga tisdagen, tänker jag som ledsnat lite på
artilleriet mot etablissemanget. Vänd dem ryggen i stället.
Sluta lyssna på Mona Sahlineri, Totte Wallineri, eller vad du
nu vill kalla det. Gör nå´t kul i stället. Lägg
in en ny
snus. Ta ett päron.
Men så är han ju en gammal vänsterman
ut i fingerspetsarna. Hans ideologiska rötter finns bland
partibeteckningar med långa förkortningar som ofta slutade
på (r). I Ronnys fall lär det dock ha varit SKP. Och visst är
det så än i dag. Han har inte mycket till övers för
det politiska etablissemanget. När EU-debatten gick som hetast, vände
han på steken och fick det till att det nog var politikerna som tappat
förtroendet för folket.
Hans komiska förmåga verkar sitta i att bitterheten
kortsluter så till den milda grad att säkringarna ryker.
Följden blir att mungiporna åker upp. Hans knep är
att dra allting till sin spets. Däri uppstår komiken och det
absurda och orimliga blir synligt.
Vi börjar diskutera. Temat är: Slöa ungdomar som
inte vill göra rätt för sig. Bara det att herr Eriksson
inte
verkar vilja acceptera att många i den unga generationen inte
har så mycket till övers för konsumtionssamhället
och kanske inte är så intresserade av just löneslaveri.
- Ja, om folk inte vill vara med och dra ihop den gemensamma
påsen med pengar, då ligger vi risigt till,
säger han.
Och plötsligt medan vi sitter där och resonerar så
associerar jag till hans ärkefiender inom politiken, Ian och
Bert. Ronnys egen retorik kan emellanåt te sig lik motståndarens.
Samma sorts komik kan tyckas, bara det att Greven och Betjänten förde
in pajaskonsterna i riksdagen. Ett vågspel med demokratin.
- Att vara människa innebär ett ansvar. Jag vill se
till så att barnen får det bra. Vi kan inte låta det
barka iväg,
menar Ronny och nu är han så där kärv och allvarlig
igen att ingen drar på smilbanden.
- Våra pengar har lekts bort, hävdar han och poängterar:
- Förändringarna den senaste tiden beror faktiskt på
politiska beslut.
Vi lämnar politiken och tar in det där med kvinnokampen
i stället. Känsligt ämne:
- Som om kvinnan plötsligt var mer värd än mannen,
törs han säga.
Ronny berättar vad hans öra uppsnappat:
- Någon kvinna yppade; det är bra att vara ensam,
då slipper jag ta ansvar för karlsloken. Men om en man
skulle säga; då slipper jag försörja kärringen,
klingar det genast annorlunda.
Vi kanske måste stå ut med den skapade motsättningen?
- Klassperspektivet står över könsmotsättningarna,
säger Ronny Eriksson. De verkliga orättvisorna blir
osynliga i en sådan poänglös könsretorik.
Att vara arbetslös, till exempel. Men det är klart,
då sticker väl någon stödstrumpa in och utbrister
att det är
värre att vara kvinna och arbetslös. Man kommer inte undan
könsslafset, tänker jag. Och förresten, stödstrumporna
ringde herr Eriksson och erbjöd honom hedersmedlemskap. Varför?
- Jo, för att jag inte talade nedsättande om kvinnor
från scen.
Ett slags inte merit. Han tackade förstås nej.
Nåväl.
Stå-upp-träda är kul för det mesta. Något
fiasko har han inte råkat ut för ännu. Det är mer
den skarpa
självkritiken som ställer till förtret. Fiasko i bröstet
har han haft många gånger, när publiken gillat vad han
gjort, men inte han själv. Jo förresten, framför 300 aspackade
reklammänniskor i Malmö gav han upp efter två minuter.
Och en annan gång sjöng han en finstämd kärleksvisa
i Hedemora, men publiken bara garvade. Relationen med publiken och bekräftelsen
verkar ändå vara morötterna. Att vara känd är
mest på gott.
- Jag blev igenkänd av en servitör i Turkiet! skrattar
han.
Och komikerns roll.
- Skrattet är inget mål, det är ett medel.
Sedan utbrister han i skarp skepsis mot den unga komiken. Den
ironiska generationen som han kallar den. Han
nämner Nile City och Ingesson som exempel.
- De står inte för någonting, det är en
feg humor.
Jag häpnar, kanske speciellt över attacken mot Nile
City, Percy Nilegård och hans företagarfasoner. Satiren är
träffsäker och ironin är från ett betraktarperspektiv.
Man står liksom och tittar på när samhället bara
håller på och håller på. Ointresserat gäspar
man från åskådarplats och höjer ögonbrynen.
I fallet Ingesson kanske man kan tycka att den vilda ironin känns
provocerande, då den inte har någon egen vilja och därför
blir omöjlig att slå tillbaka mot. Men det kan ju vara en medveten
taktik.
Mot det resonemanget protesterar Ronny bestämt:
- Jag tycker inte att det är någon vild ironi, utan
en trött grimas bara.
- Man måste ha en moral i grunden, menar han och tar Hasse
och Tage som exempel. De hade humanismen
som utgångspunkt.
- Sedan kan man slå åt olika håll. Då
blir det inte bara ett flabb, utan någonting mer.
Man måste erkänna att det ligger någonting i
det också. Och möjligen är det en generationsklyfta i komiken.
Uppenbart är att Ronny Eriksson lika gärna kan ses som en
politisk agitator, bara det att han valt humorn som vapen.
Man kan beundra honom för att han orkar vara allvarlig och
orkar bry sig. Hans vurmande för solidariteten
och den lilla människan är ett engagemang som verkar ärligt
och grundat på en vänsterradikal humanism. Tycka vad man vill
om hans åsikter, men de kommer från hjärtat. Detta är
väl vad som skiljer honom från andra stajlade kändisfjompar
på den svenska arenan.
Eftertänksamt dröjer vi oss kvar i generationsdiskussionen.
- Nu ska man vara ung och okunnig, ojar sig komikern.
Bitterhet igen, men denna gång över kändiskulten?
Han är ju själv en kändis. Nej, han ger uttryck för
en ärlig
oro över den massmediala narcissism som breder ut sig, där
alla ska bli kändisar för att duga.
- Man ska vinna för att vara normal, säger han.
Inga andra- eller tredjepriser, och Ronny zappar irriterad mellan
tv-kanalerna:
- Det är sällan djupare än i en vattenpuss. Aschbergs
program är till för att marknadsföra Aschberg,
konstaterar han. Man ska bara synas. Inte bli uppmärksammad för
vad man gör.
Jag håller med om att många framstår skamlöst
som okunniga imbeciller. De lyckas bli kända genom lederi av
något intelligensbefriat program, och sedan rullar det på
med intervjuer och romandebuter.
- Det är så genomfalskt. Jag är less på
hela skiten, suckar Ronny. Jag vill bli känd för att det jag
gör är bra.
Vill inte du det också? undrar han.
Jomenvisst. Men det finns många vägar att vandra,
samtidigt så få möjligheter att lyckas. Så många
krav och
valmöjligheter som föder en sådan frustration.
Ronny inflikar:
- Den som växte upp i Harads för 50 år sedan
drömde kanske om att en gång få flytta till Boden. Nu
är det
Sidney som gäller. Till slut är det inget märkvärdigt
med Sidney heller. Nästan alla har ju varit där.
Men inte i Harads, tänker jag tyst för mig själv.
Rotlösheten föder en längtan efter kickar och
sensationer, menar komikern. Den där lösheten verkar det finnas
gott om. Arbetslös, betydelselös, rotlös, faderlös,
bostadslös... Summa summarum; ironin kanske bottnar däri, liksom
vilsenhetsnäven, även om det bara är i en vattenpöl.
Man behöver inte vara ung för att känna sig som en flykting
i turbosamhället. Man längtar bara hem (till Iran, typ) bara
det att man inte kan åka dit.
- Som att gå in i ett snabbköp utan pengar, replikerar
Ronny.
Och jag skrattar till för att i samma andetag inse att han
faktiskt menar det han säger. Det är allvar. Och
antagligen är det Ronny Eriksson säger nu, vad han försökt
ge uttryck för hela tiden:
- Det handlar om vårt ansvar att försöka leva
ett värdigt liv, även om det är helsikes svårt ibland.
- Jag är trött på att vara trött. Det känns som den där gången när Staffan Tapper missade straffen mot Polen, säger den idel buttre komikern.
- Man förstår sig inte på kvinnor. Det är lättare att programmera en video.
"Jag vill städa i Europa", sjöng han med Janne Hammarlunds
melodi. Smockan mot EU träffade som alltid i
solarplexus. Faktum var att EU-förespråkarna bävade
under valkampanjen.
- Ni har ju Ronny Eriksson, sa man.
Tung vemodsblues från Piteå, Ronny Eriksson och Ramblin´ Minds. Från vänster Anders Wedin, Katarina Larsson, Mikael Bäckman, Ronny Eriksson, Anna Wedin och Leo Holmberg.
"Tänk att bara en dag få vara i fred, och slippa sig själv." Sådana är hans texter, deprimerande och tungsinta mitt i må bra kulturen. Kanske är det därför det blir både komiskt och träffsäkert.
© Pelle Lindblom