Mardrömslik atmosfär av det djävulska
Jag tvekar lite, men måste ändå ge "Super8"
högsta betyg för att den helt enkelt är en angelägenhet
i sin genre som håller biopubliken i ett skruvstäd och sakta gängar
in sig i våra hjärnor. I dov, förklädd, nästan mardrömslik
atmosfär andas vi in partiklar av det djävulska.
På ytan är handlingen trivial. Privatdetektiven
Tom Welles (Nicolas Cage) försörjer sin hustru och nyfödda
dotter med uppdrag i maktens sfär. Med affärsidén; diskretion,
finess och hövlighet spanar han efter otroheter och andra banaliteter
åt senatorer och rikemän. Kunderna belönar med sedelfyllda
kuvert. Pengar som ska rädda dottern från ondo. Pengar till en
vettig uppväxt och utbildning.
Just pengarna färdas här som en ondskans skudmissil
genom samhällets skikt, från "white trash" till
överklassens skinnklädda biblioteksmiljö, med
kombinationslås bakom det ståtliga familjeporträttet i olja.
Som nybliven änka finner också Mrs Christian
vidrighetens bevis i kassaskåpet bakom det stilfulla porträttet
av sin make. En gråtande ung flicka skärs i bitar av en man i mask
på en Super8-film. Uppenbarligen har maken lämnat efter sig en
sadomasochistisk snuff movie, och detektiven Wells åtar sig uppdraget
att utröna sanningen bakom filmremsan.
I Los Angeles får han hjälp av den unge Max
(Joaquin Phoenix) som arbetar i en porrbutik. Spåren leder till porrindustrins
unkna atmosfär av runkbås och torkad gammal sperma. En plats för
krossade drömmar. En plats för ömsesidigt utnyttjande. En plats
där människovärdet ryms i ett litet kuvert med sedlar. En värld
där djävulen regerar med lockrop till källarlokalernas mörka
helvete, där fastkedjade män och kvinnor plågas framför
videokameror.
I förstone kanske det är lätt att se "Super8"
bara som ett demagogiskt inlägg i porrdebatten. Men i mina ögon
sträcker sig filmen bortom det.
- Tron att porrkunden är en ful gammal gubbe i regnrock
är puritanskt hyckleri, säger regissören Joel Schumacher som
värjer sig mot västerländsk dubbelmoral.
Redan i hans film "Falling Down" från 1992 gick
det att ana en upprörd samhällskritik. Där spelar Michael Douglas
den välanpassade medelklassmannen som pressas så hårt av
sin omgivning att han med ett slags rättfärdighet korsar galenskapens
gräns. Inte den enskilda människan är roten till det onda.
Nej, bakom finns en kultur som föder det bisarra.
I "Super8" går Schumacher ett steg till. Och visst
märks det att Andrew Kevin Walker också skrivit manuset till thrillern
"Seven". Släktskapet är uppenbart i både tema och atmosfär,
men känns på intet sätt som en belastande upprepning trots
aningar om influenser från regissören David Lynch.
Nicolas Cage gör en av sina främsta roller.
Hans rollfigur saknar visserligen psykologiskt djup, men blir just därför
en god metafor över sin tids naiva övertro på mammons vaccinerande
förmåga. Plötsligt finns en koppling mellan två typer
av öden - den extremt rike och den extremt misslyckade. Skiktet som särar
framgång och undergång syns tunt och bräckligt. Alla är
besmittade.
Joaquin Phoenix som medhjälparen Max, bror till den
bortgångna River Phoenix, har lite av samma nakenhet som brorsan och
spelar här något av djävulens ofrivilliga budbärare.
Av mitt kanske lite flyhänta analyserande förstår
ni att jag förförts och tycker mig se någonting extraordinärt
i "Super8".
Alldeles bortsett från det är filmen en spännande
och otäck kvalitetsthriller med ett mycket originellt manus där
allas vår Peter Stormare än en gång gör en hollywoodfuling
och galant gestaltar den ansedde porrfilmskonstnären Dino Velvet.
Men att "Super8" har fler dimensioner än så
är uppenbart. Just frånvaron av blodiga och överdrivet
spekulativa våldsscener gör filmen än mer otäck.
Utan klassiska förenklingar av ondskans uppenbarelse går färden
rakt ner i helvetet. Frågan blir; hur ska den som en gång klivit
ner ta sig upp igen!?
© PELLE LINDBLOM
Texten får inte återpubliceras utan upphovsmannens
tillstånd. Vid citering, ange källa.
Till Journalisten Pelle Lindblom