Allt går snabbare. Tekniken skyndar på. Människan jäktar och försöker hinna med. Men vad är det hon försöker hinna ifatt? Det är osannolikt att tiden ens existerar. Och om den mot all förmodan ändå gör det, så låter den sig i vart fall inte mätas med klockor. Det skriver Pelle Lindblom i en essä om människan som tidsslav i jäktsamhället, där saktmodet framstår som bristvara.
 

Solen och årstiderna var dåtidens klockor. Men när Newton och de mekaniska uren kom på 1600-talet myntades begreppet sann tid. Klockorna började bestämma.
 Att börja mäta tiden var troligen ett fatalt misstag. Beviset är den stressade nutida människans irrfärd och hennes tafatta försök att hinna ifatt klockorna. Vad vi möter är paradoxer. Exempelvis den att barndomens somrar kändes så mycket längre. Och medan vi skuggboxas med minutvisaren sticker Einstein in sina teorier och antyder att resor är möjliga i den allestädes ogripbara, men ändå konstant närvarande tiden.

Morgonen gryr, en ilsken signal väcker mig till liv och jag börjar dagen med att slänga en blick på klockan. En minut över sju. Det känns som om jag somnade för en kvart sedan. Med våld tvingar jag kroppen upp ur sängen. Dessa paradoxer. Trots det självklara och vardagliga umgänget med klockor ter sig tiden omöjlig att definiera mer än som en diffus upplevelse. Som om den bara existerar i min fantasi. Nåväl. Enligt den sanna tiden, som Newton uttryckte det, har jag faktiskt sovit i hela sju timmar. Lik förbajat skulle jag vilja slänga ut klockradion genom fönstret, somna om och drömma om en bättre tid. Men det blir frukost med morgonbladet i stället.
Stora rubriker. Bistra tider stundar. Tekniken skyndar på. Allt går snabbare. Datasignaler rusar runt jordklotet med ljushastigheten. Det är också meningen att allt ska gå fortare. Varför, är däremot svårt att riktigt få grepp om.
Ibland talas det om att tekniken tvingar oss. Följdfrågan blir naturligtvis: Varför har tekniken så bråttom? Det är knappast så att människan tror sig bli lyckligare om hon skyndar sig. Men hennes uppfinningarna har bråttom.
Paradoxer igen. Det gäller tydligen att vinna tid.
 Jag undrar just hur de gjorde förr, då det inte fanns bankomater? Jag menar redan innan de digitala klockorna.
Man bör minnas: Klockor är ett modernt påfund. Maskiner som driver oss framåt med piska. Men bara för att vi låter oss piskas.
 De första mekaniska uren dök inte upp förrän i början av 1300-talet. Klockorna användes i klostren där munkarna sannolikt ville blidka herren genom att ha regelbundna bönestunder. Långt senare kom de privata kammaruren. De tjänstgjorde mer som statuspryl än tidmätare. Likväl behövdes ett övergripande tidsmått och timmar infördes. Egyptisk indelning. Dagens ljusa period delades in i tio delar, och sedan lade man till en period för vardera gryning och skymning. Babyloniska räknesystemet delade in timmar i 60 min, och min i 60 sekunder. Gemene man struntade antagligen i detta till synes löjliga påhitt.
 "Minuter hit och timmar dit. Vem bryr sig?" tänkte nog bonden på sin åker.
 Eftersom dag och natt var indelat i vardera tio delar, betydde det att timmarna varierade med årstidernas växlingar. Vintertid blev således dessa temporaltimmar väldigt korta på dagen. Rena drömmen för arbetaren med stämpelur, om det inte rörde sig om nattskift förstås.
 I tidmätningens barndom var det inte så noga heller. Tidsforskaren Lennart Lundmark inleder sin bok Tiden är bara ett ord med en berättelse från 1500-talets Exeter. Biskop Hugh Oldham hade ett mekaniskt ur stående i matsalen eftersom han var mycket noga med mattiderna. Middag skulle intas klockan 11 och kvällsmål klockan fem. Bara det att när magen började kurra skickade den gode biskopen ner sin tjänare till matsalen och lät vrida om visarna på klockan. Med en gnutta eftertanke tycks biskopen framstå som ett geni lämpad för nobelpriset.
 Den där enkla och självklara idén att anpassa klockorna efter människan förefaller ju som helt förlegat och totalt främmande i dag. Inte ens solen duger längre som tidsangivare. Paradoxalt nog konstaterade naturvetenskapen att solen helt enkelt gick fel! Numera gäller atomtid som internationell standard, och en sekund definieras enligt följande: Varaktigheten av 9 192 631 770-perioder för den strålning som svarar mot övergången mellan de två hyperfinnivåerna i grundtillståndet av cesium-133-atomen.
 Suck! Detta tidens Babels torn som vi lever i skulle väl kollapsa inom några veckor om Hugh Olham´s tidssyn anammades.
 Nu mera verkar det vara ont om människor med gott om tid. Vanligare är nog de ständigt jäktade som, hur de än försöker, ihärdigt påpekar att timmarna inte räcker till. De är en slags tidsnarkomaner, missbrukare som överanvänder tiden, utnyttjar den som alibi för deras känslor av otillräcklighet. Jag tror det är så för det mesta.
 Som när man möter en bekant på stan och frågar:
 - Hur är läget?
 - Ja, du vet. Full almanacka. Stressigt på jobbet. Hinner inte med ungarna. Du vet, nya projekt hela tiden. Nej,
hej då. Nu måste jag rusa, ropar hon ett tiotal meter bort.
 Rusa efter vad? undrar jag. Tid; en bristvara. Nej, man kan ju inte betrakta den som sådan. Tid är det enda man har. Gratis dessutom. Det ekar i hjärnbarken. Mitt huvud är förtjust i dessa enkla sanningar. Tid går inte att köpa.
Det blir allt tydligare att jag sålt mig till en illusion.
 Plötsligt hittar jag mig, efter lång väntan, sittandes under ett olivträd på en lugn ö vid Medelhavet. Kostas står
vid kajen och hojtar. Värmen trycker lite och tvingar visarna på klockan att gå långsammare. Frånvaro av ringade telefoner. Frånvaro av jäkt. Frånvaro av måsten. Och Giannis verkar mirakulöst nog alltid ha en stund till övers. En katt smyger i skuggan. En moped tutar. Det luktar sopor. Med ens är sinnena öppna. Tidlösheten gör underverk.
 Men också Grekland EU-anpassar sig. Tyvärr. Grekerna förstår inte vad de ger upp när de efterapar
jäktsamhället. Sorgligt nog kan tyckas. Tillflyktsorterna blir färre och färre på planeten jorden. Inte tiden, utan
saktmodet framstår som en bristvara. Var började eländet? frågar man sig medan man följer kattens smygande med blicken. Vad bryr sig en katt om tiden förresten? Jag antar; den är föga intresserad av en Rolex.
 Den där Newton måste ju ha haft ett finger med i spelet. På 1600-talet myntade han begreppet sann tid, det vill
säga klocktid. Pendelurets genombrott på 1600-talet gav dessutom naturvetaren självförtroende. För se! Nu fanns en maskin som kunde mäta den sanna tiden med en precision på en tredjedels sekund.
 Ja, ja... Och Newton framstår som besatt av sin sanna tid. Som 12-åring lär han ha samlat på, och försett alla
rum där solen kom in med ett solur. Han till och med spikade in pinnar i väggen för att markera kvartar, och som
gammal gubbstrutt lär han på begäran talat om vad klockan var bara genom att titta på skuggorna i det rum han
befann sig. Nåväl. Herr Isac Newton får ursäkta. Det är frestande att använda honom som symbol för den, i mina ögon, överdrivna betydelse som det naturvetenskapliga synsättet fått i vår kultur.
 Ska man ge någonting annat skulden för klockinvasionen i det moderna samhället så är det väl tåget.
Problemet var förstås tidtabellerna. I början av 1800-talet var det nog inte så viktigt med hur klockans visare stod. Dessutom var Sverige ett gytter av olika tidzoner, med exempelvis 24 minuters tidsskillnad mellan Göteborg och Stockholm. I järnvägens barndom fick göteborgstid bli standard. En viss förvirring torde ha uppstått med att få reda på vilken tid tåget skulle avgå. Det löstes genom att förse stationsklockorna med två minutvisare. En för lokal tid och en för tågtid. Antagligen blev systemet bökigt och på sikt ohållbart. Än en gång drev den tekniska utvecklingen fram
en förändring. Sverige blev först med att införa standardtid år 1878. Men inte utan debatt. Många bönder protesterade och förändringen var långt ifrån smärtfri. Det påminner lite grann om dagens argumentation, att vi är tvingade till EU-anpassningar och anslutningar till EMU vare sig vi vill eller inte.
 Vad är det människorna rusar efter? kan man undra under sitt olivträd. Ett av svaren är förstås; pengar.
 Den här gången var det självaste Benjamin Franklin som trodde att han kommit på någonting smart.
Skomakarna var för lata, tyckte han. De kunde ju tillverka dubbelt så många skor om de skyndade sig! Sedan började han predika att tid är pengar. Året var 1751. Självutnämnda tidsprofeter i långa led skulle följa i Franklins fotspår.
 Men de hade det inte alltid så lätt de där tidsprofeterna. När industrialismen föddes var inte arbetarna så noga
med tiden. När de hade pengar så att de klarade sig några dagar tog de ofta ledigt. Enligt gammal tradition var
måndagarna hantverkarnas lediga dag. Ibland sträckte sig visserligen denna måndag till både tisdag och onsdag. Lite mjöd i glada vänners lag är väl viktigare!? I längden blev arbetarnas nycker ohållbara för fabriksägarna som började förhandla med arbetarna om tidsanvändandet. Disciplinära straff för frånvaro blev allt vanligare. De blev fångar i tiden.
 Sedan rullade elände på. År 1883 fick Frederick Taylor en, som han säkert tyckte, smart idé. Vi mäter
detaljmoment i arbetet! Stoppuret uppfanns. Nu vet ni vad det användes till i uppfinningarnas barndom. De verkade så rackarns fixerade. En slags naiv övertro på systemet. Det måste ju vara någonstans här i historien som människan förvandlats till en maskin och tidsslav. De uppfinner TMU, 1/28 sekund, varje kroppsrörelse är en enhet. Allt ska mätas! Och i mitten av 60-talet hade över tio tusen tidstekniker utexaminerats i Sverige. Kulmen var nådd. Arbetarna började protestera. Industriledarna hade trasslat in sig i sitt eget tidsnät.
 Som bekant lever ackord och stämpelur kvar än i dag, även om många insett att arbete inte låter sig mätas med
klockor. En god vän till mig brukar beklaga sig. Han arbetar som lärare och vissa dagar tömmer han alla sina krafter på undervisning. Ändå måste han sitta kvar hela eftermiddagen och stirra på stämpeluret. För det är genom närvaro i id han ska bevisa för sin arbetsgivare att han fullgjort sitt dagsverke. De borde vandalisera sina stämpelur i protest.
 Tiden går inte att mäta med klockor. Vi delar alla den erfarenheten. Ibland går klockan sakta, ibland rusar
visarna runt. Korta stunder kan vi också uppleva oss vara i vårt esse. När vi har roligt, uppslukas av en syssla eller finner harmoni med tillvarons innersta väsen, då uppstår ju en slags känsla av tidlöshet. Så paradoxalt. Sannolikt är tid någonting som bara existerar inne i våra hjärnor.
 Einstein skrev en gång: Det finns ingen irreversibilitet i fysikens grundläggande lagar. Du måste acceptera att
idén att subjektiv tid med dess betoning av nuet inte har någon objektiv mening. Distinktionen mellan förflutet nutid och framtid är bara en illusion.
 Vad menar tokstollen? Att tidsresor är möjliga? Eller också beter sig tiden lite som den vill när den färdas i
olika dimensioner.
 Döden kanske är vår klocka och sanna tidmätare. Vi ska ju alla den vägen vandra. Det är existensens själva
kärna. Utan död, inget liv. Kanske är det därför vi upplever tiden som konkret. Den har vår egen undergång som bevis för sin existens. Möjligen är det så att vi med denna egocentriska uppfattning om tiden inte kan blicka utanfördenna ram av paradoxer.
 Dessutom understödjer vår religion tanken på tiden som irreversibel, riktad som en pil mot domedagen. I
kristendomen har allt en början och ett slut, utom i Guds paradis där tiden är evig.
 Den eviga tiden tenderar att gå utanför vår fattningsförmåga. Dessutom; där evighet finns, existerar ju ingen
tid. I evigheten är evigheten självklar och tiden blir i stället det omöjliga. Och om det ideala tillståndet förutsätter
tidlöshet, blir följden då ett dött tillstånd? Utan tid (förändring) inget liv. Det vill säga en värld som upphäver
entropilagarna, totalt motsatt den verklighetsbild vi lever i.
 I detta resonemang gör sig ännu en paradox påmind. Själva upplevelsen av tiden förvirrar begreppen på
motsatt vis. När vi är i vårt esse uppstår ju en slags känsla av tidlöshet, som starkt påminner om den kristna synen på det ideala tillståndet. Logiskt sett är tillståndet dött, bara det att man känner sig som mest levande i dessa stunder. En filosofisk återvändsgränd.
 Om tiden inte är linjär, så är den kanske cirkulär. Det vill säga allt sker samtidigt. Kanske var det så Einstein
menade. Inom kvantmekaniken kan man hitta visst stöd för en sådan tanke. Tidsflödet förgrenar sig, partiklar
uppträder i olika skepnader, en samtidighet av flera universa. I kvantfysikens mikrokosmos sägs en elektron kunna existera både som partikel och vågrörelse samtidigt, som om den utforskade vilket som var roligast. Eller också närmar vi oss en förnimmelse av hur ett oändligt antal världar föds och existerar parallellt. Detta är ingen ny tanke.
Det har skrivits en del science fiction om resor mellan dessa parallella världar. Alltså inte resor framåt eller bakåt i tiden, men väl i sidled, om uttrycket tillåts.
 Låt oss leka med tanken om cirkulär tid. Då skulle allt ske i nuet men samtidigt redan ha hänt. Som om tiden
vore en föreställning i en biosalong. Vi sitter där och tittar, uppfattar bara nuet och följer med spänning händelserna på duken, fastän vi vet att det redan är filmat. Framtiden är så att säga förutbestämd i filmrullen. Vi är oförmögna att se slutet i förväg, men accepterar illusionen. Projektorn skulle i sådana fall kanske kunna vara det vi kallar Gud.
 Hur det är med den saken kommer vi nog inte att få reda på i denna till synes platta och låsta dimension som
våra tankar kring tiden utgör. Einstein låter påskina att tidsresor är möjliga. I ett avseende har han bevisligen rätt.
Även om vi inte kan förflytta våra kroppar i tiden, kan vi ändå se in i det förflutna. Inte bara genom att lyssna till
andra människors berättelser om gårdagen, utan genom att lyfta vår blick mot den klara stjärnhimlen. Det vi ser där är ju spår av baktid. En stjärna som vi ser glänsa klar sände ut sitt ljus för kanske tusentals år sedan, allt beroende på avståndet. Det universum vi skådar är inget annat än en projicering av det förflutna.
 Till sist en undran över vad den leder den till, vetskapen om att vår tid på jorden är ändlig? Att det är bråttom
att leva? Möjligen är det så att vi måste skynda oss att ta det lugnt. Att vi har underskott av saktmod i budgeten, är min fasta övertygelse. Tiden kan vi aldrig springa ifatt. Däremot har den en otäck förmåga att hinna ifatt oss.
 Någonting som kanske kan få tröstande effekt mitt i grubblerierna är det som står att läsa i Bibeln, Predikaren
tredje kapitlet:
 Allting har sin tid, och varje företag under himlen har sin stund. Plantera har sin tid, och rycka upp det
planterade har sin tid. Kasta undan stenar har sin tid, och samla ihop stenar har sin tid. Ta i famn har sin tid, och
avhålla sig från famntag har sin tid.

© PELLE LINDBLOM
Text och bild får inte återpubliceras utan upphovsmannens tillstånd. Vid citering, ange källa.
Till Journalisten Pelle Lindblom

E-post