Skulle du ha klarat dig
med förståndet i behåll?
Prinsessan sover i sin säng
i slottet i ångestens dal.
I bakgrunden vakar hög och sträng
den snövita häxan Hibernal.
Prinsessan flyr ur sin heta bädd
i en ångest som någon gjort stum!
Bakom henne rider, sammetsklädd
den leende unge prins Valium!
Ur pjäsen Tillståndet av Bengt Bratt och Kent Andersson
Solen lyste in genom fönstren till badrummet. Det var en eftermiddag vid ett franskt sjukhus på 1700-talet. Läkaren kom in för att inspektera sin patient, en kvinna som diagnosticerats som hysterisk. Hon hade genomgått en tio månader lång kur av varma bad. I tio timmar per dag fick hon ligga i hett vatten för att motverka uttorkning. Hon var tämligen livlös nu, nära nog död. Att hon levde var ett mirakel.
Läkaren noterade i hennes journal att "membranliknande vävnader
som stycken av fuktig pergament skalas av efter visst motstånd. Bitarna
passerar ut med urinen varje dag. Den högra urinledaren börjar
också lossna och kommer ut helt på samma sätt. Detsamma
händer med matsmältningsorganen. De inre vävnaderna kommer
ut genom ändtarmen." Så småningom flagnade också
matstrupen, luftstrupen och tungan av. Eller också stötte patienten
ut bitar antingen genom kräkningar eller upphostningar. Läkaren
lär ha betraktat denna tragedi med ett visst intresse. Detta ansågs
nämligen vara prima, avancerad läkarvetenskap.
Mentalvården har egentligen sin början på medeltiden.
Över hela Europa får de inrättningar som tidigare byggts
för att ta han om spetälska nu tjänstgöra som dårhus.
Dårskapens vetenskapliga födelse tar sin början när
de som tidigare betraktats som besatta av onda andar i stället sjukförklaras.
Nu skulle de inte längre få vård av kyrkan, utan av vetenskapen.
Blev galna
Psykvårdens historia är ingen trevlig läsning. Emellanåt
kan man förundras över hur patienterna överlevde sjukhusvistelsen.
Var de inte galna när de kom in på sjukhusen, så lär
de ha blivit det av behandlingen. För okunnigheten om sjukdomarna
var bevisligen stor i begynnelsen av denna historia. Men iderikedomen och
experimentlustan var det inget fel på, hos de läkare och vetenskapsmän
som tog sig an problemen.
Det blir varken mer eller mindre tragiskt när man förstår
att de som spärrades in i mångt och mycket var avvikare, lösdrivare,
tiggare och andra som inte passade in i samhällsfasaden. Men det ger
oss en vink om att de som fått stämpeln vansinniga genom historien,
ofta inte varit annat än annorlunda människor som varit oönskade
av en eller annan orsak.
Vanliga behandlingar var laxering, åderlåtning och
duschning. När detta inte hjälpte, inympades skabb på maniker.
Den vetenskapliga tanken var att det sjuka då skulle lämna inälvorna
och hjärnan för att sprida sig till kroppens yta och frigöra
sig utanför den. På ett sjukhus i Harlem avsågs att bota
konvultioner med en liknande princip, nämligen genom att man tog glödande
järn och brände ända in till benet. Andra metoder lär
ha uppfunnits av
en slump, eller om man så vill, av patienten själv.
En höstdag för länge sedan rymde en mentalsjuk
man från en transport, sprang in i skogen, hoppade i en sjö
och simmade över till andra sidan. När man efter mycket letande
äntligen fick fatt i rymlingen kunde man konstatera att han mirakulöst
nog tillfrisknat, och lär ha levt länge utan att någonsin
åter bli vansinnig. Simturen tillkänns miraklet, och kalla bad
i stället för varma får nu tjänstgöra som ny
behandlingsmetod. Den belgiske kemisten Jean Batise Helmont redogör
här följande om den nya mirakelbehandlingen:
Onani på flickor
- Det enda man måste tänka på är att kasta de
sjuka i vattnet plötsligt och alldeles oväntat och att hålla
dem där mycket länge. Man behöver inte vara rädd för
att de ska dö...
Experimenten på människan fortsätter in på
1800-talet. I början av detta sekel introducerar Mason Cox stolt sin
moderna uppfinning, svängstolen. Man sätter en patient i en säng
eller stol som appliceras till ett hjulverk. Där kan man nu ställa
in vilken hastighet man vill. Verkan överträffar förhoppningarna.
En man försätts från melankolisk rigiditet till manisk
upphetsning, vilket han väljer att kalla ett snabbt tillfrisknande.
De kalla baden fortsätter att vara en etablerad behandlingsmetod,
nu kallt vatten från hög höjd. Blodtransfusioner från
kalvar, är ett annat exempel.
Onani på flickor sägs också ha varit vanligt förekommande.
Vad för typ av sjukdom det skulle bota framgår dock inte av
skrifterna.
Det finns visserligen exempel på rikitgt humana läkare
som faktiskt rekommenderat promenader, behagliga dofter och musik till
sina patienter. Men vanligast var nog att patienterna bara blev inspärrade.
Många sjukhus hade något av lågbudget-karaktär över
sig. Att männsokor fick sitta fastkedjade i fuktiga fängelsehålor
med råttor som enda sällskap, var inget unikt.
- Många dog av betten, då råttorna nattetid
kastade sig över de inspärrade och gnagde på deras lemmar,
står det i en gammal rapport.
Den moderna vården
Under 1800-talet omorganiseras vården i Sverige och flera mentalsjukhus
byggs. Ett av dessa är Furunäsets Hospital och Asyl utanför
Piteå, ett riktigt skrytbygge för sin tid. Det moderna sjukhuskomplexet
står färdigt 1893 och tar emot patienter från hela Sverige.
Här finns plats för 300 intagna med en speciell asylavdelning
för obotligt sjuka. Anstalten är i mångt och mycket en
självförsörjande, sluten värld.
De första patienterna anländer sjövägen efter
en orolig och stormig höstresa med ångaren Rurik. Med på
resan finns fröken Anna Lindersson. Hon ska komma att bli inspärrad
på detta sjukhus för resten av sitt liv utan att någonsin
få ta emot ett enda besök. Många av dessa människor
skulle aldrig återvända ut i samhället igen. Här skulle
de förvaras in till döden.
På kajen hörs skrik och vrål. Dårarna
kommer utkrypande på sina bara knän ur fartygets lastutrymme.
Överläkare Per Gustav Winkvist vakar noga över proceduren.
Han har makt, inte bara över patienterna, utan även personalen
som han kan anställa och avskeda hur han vill. Vårdarna måste
till och med begära hans tillstånd för att få gifta
sig. Men han är så pass human att han bestämmer sig för
att skriva till Stockholm och klaga. Han lutar sig fram och viskar i sysslomannen
John Liedholms öra:
- Det bör tas i beaktande, att det är människor
som fraktas.
Sysslomannen nickar instämmande.
Efter allt tumult blir det så småningom ordning.
Några har tur och får en säng i en av de stora salarna.
Men många av de oroliga och våldsamma patienterna tas till
stormavdelningen där de spärras in i isoleringscell.
Där är den enda kontakten med omvärlden den högt
placerade, gallerförsedda fönstergluggen, och matskålen
som skickas in varje dag. Dörren är tjock med ett litet titthål.
Golvet sluttar mot mitten för att avföringen ska samlas där.
Vrålet från förtvivlade ekar i korridoren utanför.
Till och med utanför cellerna är stanken näst intill outhärdlig.
Förhållandena är inte unika på något
sätt. Tidigare har C. J. Ekströmer rest runt i landet för
att inspektera de hospital som byggts upp. Han berättar i sin rapport:
"Danvikens hospital: En mängd dårar inneslutna i kyffen
likt ett boskapsstall. Inga möbler. Ingen halm på golvet.
Nyköping: Stank. Fotbojor av järn måste användas
för att fjättra de våldsamma dårarna vid sängarna
enär det inte finns plats i de befintliga burarna.
Växjö: Under nätterna låses de sjuka in
med järnbommar försedda skåp, vilka saknar luftväxling.
I burarna instänges stormande och osnygga, sämre lottade än
vissa husdjur."
Klagoropet är ett eko som ingen hörsammar. Ingen tröst.
Ingen vila från eländet. I en liten bur sitter Johan instängd.
Han kommer från en liten by utanför Eskilstuna. Ingen nåd
finns, ingen hjälp. Såren från fotbojorna värker
runt hans vrister. Han kan inte komma över sorgen från sin bortgångne
moder. En natt lyckas han tillverka ett rep av lite säckväv och
lindar det runt sin nacke...
Godtycklig intagning
Sättet patienterna behandlas på avslöjar inte bara den
tidens människosyn. Det var också en handfallenhet inför
dårskapen. Egentligen visste man ingenting om sjukdomarna, och behandlingsmetoderna
kom att bli därefter.
Alternativet till stormceller och andra tvångsåtgärder
var inte många. Vid sekelskiftet var den enda gamla och riktigt beprövade
metoden varma bad. En hel dag ordineras patienten att ligga i badkaret,
endast med avbrott för måltider. Syftet är att matta ut
och lugna så att patienten ska kunna sova på natten.
Utanför sjukhusets portar fortgår industrialismen.
Troligtvis vet människorna utanför taggtråden vad som pågår
där inne. Hot om intagning är inte ovanligt. Är du för
avvikande kan du hamna på dårhus. Patientrekryteringen är
inget problem. Godtycke råder. En husbonde skriver till sjukhuset
och anför att hans dräng borde låsas in då han är
alldeles för glad i att läsa gamla krigshistorier. Dessutom rymmer
han ibland och anses som svagsint.
- Han blir kostsam att hålla reda på, anför
husbonden.
Pojken spärrades in. Hur det gick för honom? Ingen
vet. Antagligen blev han kvar allt för länge. Kanske var han
sjuk. Eller kanske var han en frisk annorlunda grabb som blivit less på
dränglivet.
Enligt läkarna tillfrisknar visserligen några patienter
och släpps ut. Men de flesta är nu så hosptaliserade att
de inte förmår återanpassa sig till ett samhälle
utanför stängslet.
Insulin och el-chocker
Samhället är helt förändrat där ute, innanför
portarna har tiden stått stilla.
I denna anda förflyter årtionden på Furunäset.
Det enda som förändrar vården är nya, mer eller mindre
raffinerade behandlingsmetoder. I början på 40-talet är
lokalerna slitna och omoderna. Anna Lindersson är fortfarande intagen
och har hunnit bli 68 år gammal. Hon sitter sysslolös i en kal
korridor. Radion står på och spelar en schlager.
Det ekar lite grann och ljudet blir diffust. En harkling hörs,
ett litet klagande ljud från en patient. Det låter som om hon
har ont. Ljuset från de gallerförsedda fönstren sticker
i ögonen och blänker i golvet på den nötta stenbeläggningen.
Inne på sal 8 ligger en sovande patient fastspänd i läderremmar.
Hon har just kommit tillbaka från elchocksbehandlingen.
Elektrisk ström skickas genom hjärnan. Patienten krampar
i ett epilepsiliknande anfall. Behandlingen är skonsam, menar expertisen.
Men patienterna klagar. Frakturer är vanligt. En annan biverkning
är minnesförlust.
Enligt uppgift från en av vårdarna tappar en patient minnet
helt efter alla elchocker.
Insulinbehandling är också vanligt förekommande.
Insulin matas in i blodet tills patienten faller i koma. Där får
hon ligga i 30-60 minuter då hon sondmatas med druvsocker och vaknar.
En fullständig behandling tar ibland flera månader. Patienterna
blir enormt tjocka på grund av sockerlösningen. Denna behandlingsform
tillämpas länge på Furunäset parallellt med elchocker.
Dessutom ökar antalet intagna dramatiskt. År 1943
har Furunäset 662 patienter.
- De moderna behandlingsmetoderna välsignelsebringade, säger
överläkare Hjertstedt.
Vetenskapen går in i hjärnan
Antagligen menar han insulin- och elchocksbehandlingen som är deras
enda medel för att behandla patienterna, förutom långbaden.
Precis som tidigare försvarar läkarna sin tids kunskap som den
mest förträffliga.
Det är också nu som lobotomin gör sin triumferande
entré.
Redan 1935 hade forskarna utfört experiment på två
apor, Becky och Lucy. De tränades att hitta mat i olika skålar,
och särskilt Becky blev aggressiv då hon inte kunde minnas vilken
av skålarna som innehöll maten. Då frontalloberna skildes
från den övriga hjärnan begick apan samma fel, nu utan
att visa någon som helst aggressivitet.
Trots att flera forskare varnar för metoden, då kunskapen
om hjärnan var minst sagt bristfällig, började man ganska
snart att operera på människor.
En metod går ut på att ge patienten flera elchocker
i snabb följd, varpå läkaren för in en grov nål
i hjärnan, i vars främre ände det finns en slynga, och "rör
om" innan patienten hinner vakna. Så småningom kom man på
att om patienten bara fick lokalbedövning kunde denne vara vaken under
hela operationen och "rapportera fortlöpande" till läkaren som
på så sätt kunde bedöma patienten under hela operationen.
I vissa fall förbättras tillståndet hos dem med
stark oro och hallucinationer. Många psykiatrer rekommenderar metoden
som ett förstahandsalternativ, precis som man ibland måste amputera
ett ben.
En religiöst lagd man som länge plågats av fruktan
för Den Helige Ande fick ett lugnt uttryck i ansiktet efter ingreppet
och utbrast:
- Äsch Den Helige Ande, han finns ju inte.
En känsloamputering
Men de lyckosamma operationerna är få. Endast tolv procent
sägs lämna sjukhuset i "försörjningsdugligt skick".
Däremot är biverkningarna många. Minnesförlust, apati,
inkontinens och viktökning, för att nämna några. De
som tidigare varit politiskt eller konstnärligt intresserade upphörde
ofta att odla sina intressen. En del har kvar sina sjukdomssymptom. För
några försämras tillståndet.
Många ingrepp är oprecisa, vilket obduktioner visar.
Ofta rör läkaren om för mycket och det uppstår blödningar.
Upp till var femte patient dör av operationen. Och även om patienten
överlever är ingreppet oåterkalleligt.
Många blir som en slags likgiltiga zoombier som vandrar omkring
utan att reagera på varken glädje eller sorg. En känsloamputering.
Trots detta slår sig Överläkare Nils Sahlströms
för bröstet och yttrar i skriften Modern svensk sinnesjukvård
från 1949:
"Trots otillfredsställande lokaler, som möjliggjort
endast mera provisoriska anordningar, har under det senaste decenniet modern
terapi (elchock- och insulinbehandling) givits åt alla de sjukdomsfall,
som ansetts därför lämpade.
De patienter, på vilka s.k. lobotomi befinns indicerad, remitteras
sedan ingången av 1948 till Piteå lasarett, där operationen
verkställs. I terapeutisk hänseende måste sjukhuset sålunda
sägas i stort sett fylla de krav, vilka nutiden ställer på
en sjukvårdsanstalt av dess art."
Ett år senare lobotomeras 26 av Furunäsets patienter.
I Sverige utförs minst 700 lobotomier. Antagligen fler.
Enligt statistik från 50-talet upphör dock behandlingsmetoden
successivt. En ny mirakelmedicin har nämligen kommit, ett preparat
som revolutionerar vården, på ytan.
Ämnet heter klorpromazin och läkemedlet Hibernal. Ännu
en lyrisk rapport skrivs 1957. I dr Sahlströms årsberättelse
står det att Hibernalbehandlingen är den främsta terapiformen.
En ny era är inledd. Visserligen är sjukhuset överbelagt.
Antalet intagna bara ökar och ökar. Många nyintagna får
sova på golvet. Som mest har sjukhuset (som ursprungligen hade 300
platser) nära 800 patienter. Intagna har till och med använts
som personal emellanåt. Men medicinerna har kommit.
Hibernal - fängelse i bröstet
Trots alla lovord döljer sig även här en annan sanning,
fast denna gång av det osynliga slaget. Plötsligt är stormande
avdelningar lugna och trivsamma, i alla fall för personalen. I patienternas
blod cirkulerar klorpromazinet. Vårdarna bestämmer dosen. Är
någon lite orolig ger de bara mer.
Några radikala debattörer anar ugglor i mossen och
börjar hävda att nervlugnande är till gagn endast för
läkemedelsindustrin.
Men läkarna kontrar: psykofarmakan har sin givna plats i
kombination med psykoterapi. Och Maj-Britt Norén som är chefsläkare
då sjukhuset har sitt 80-års jubileum säger förstås:
- Nu är vården modern.
Målet med medicinerna är att göra patienter kontaktbara
och mottagliga för annan behandling, sägs det. Men de styrande
har svårt att redogöra för vad den där andra behandlingen
egentligen består av på de överbelagda sjukhusen. I stället
blir många patienter läkemedelsberoende och känner starkt
obehag. Biverkningarna är känslolöshet, skakningar, darrningar,
tappad sexlust och en slö och slapp kropp. Dessutom upplevs psykofarmakan
som ett galler i bröstet. Patienterna vittnar: Man blir lugn utanpå,
men inuti känns det fortfarande likadant. Och medicinerna angriper
inte orsakerna, bara symptomen.
Bortglömd skugga
Allt detta pågår medan Anna Lindersson varit patient. Vilken
behandling hon själv blivit utsatt för är okänt. Men
nu är hon gammal och trött. Vid 50-talets utgång hinner
hon fira sin 87-årsdag. Året efter dör hon. "Överflyttad
från hospital i hufvudstaden vistades hon i 67 år på
Furunäset. Några anhöriga kom aldrig på besök.
Ingen intresserade sig för hennes öde. I en aprildags blåa
dunkel skrevs slutvinjetten i hennes liv. I sjukhusets gravkapell. Hon
blev 88 år."
På ett sätt är denna kvinnas livsöde en
symbol för sjukhusets hela historia. Än i dag kan personal som
jobbat på sjukhuset under 50-talet minnas henne. Men ingen tycks
komma ihåg mer än att hon var ensam, utelämnad och aldrig
tog emot några besök. En skugga. En bortglömd människa
som suttit inspärrad medan två världsomspännande krig
förflutit. Hur hon hade det? Hennes öde är lika blått
och dunkelt som i dödsrunan.
Strax efter hennes död kommer fler och fler rapporter som
säger att det är ohållbart på furunäset. Läkarna
stoppar inte. Sjukhuset är överbelagt. Äntligen kapitulerar
vårdapparaten inför sin påstådda förträfflighet.
Många intagna är nu i så dåligt skick att de behöver
gångträning. Andra är egentligen inte så sjuka, men
har hospitaliserats så svårt att de inte ens kan borsta sina
tänder.
Instängda vandrar patienter fram och tillbaka i korridorerna.
En förtärande sysslolöshet. På radion hörs Lennart
Hyland svagt i bakgrunden. Klagoropen är däremot höga och
ekar fortfarande. I mänsklighetens korridor. Ett rop på hjälp
ur en vansinnig och mardrömslik historia.
PELLE LINDBLOM
fotnot: Furunäsets sjukhus är i dag företagsby. Mentalvården
upphörde 1993 och i dag är alla stora mentalsjukhus i
Sverige nedlagda. Vården bedrivs i andra former.